Lakejen

Rod Stewart - The Killing of Georgie, Pts. 1 & 2

2008-07-12T22:48:00.003+02:00

Muxtape - De första elva låtarna plus en bonus

2008-07-10T21:49:00.005+02:00

Johnny Clegg & Juluka - Two Humans On The Run

2008-07-07T21:17:00.002+02:00

Vangelis - Let It Happen

2008-07-06T12:40:00.003+02:00

Robert Palmer - Every Kinda People

2008-07-05T17:58:00.006+02:00

Loggins & Messina - Pathway To Glory

2008-07-05T17:50:00.003+02:00

INXS - Need You Tonight

2008-07-04T08:03:00.003+02:00

The Jeremy Spencer Band - Cool Breeze

2008-07-02T18:15:00.004+02:00

Bonar Bradberry - Beat The Bed

2008-06-30T10:23:00.004+02:00

Eden Express - On The Beach

2008-06-29T15:20:00.003+02:00

It's Immaterial - Driving Away From Home (Jim's Tune)

2008-06-28T08:19:00.003+02:00

Simple Minds - Mandela Day

2008-06-27T09:21:00.004+02:00

Joe Jackson - Steppin Out (live)

2008-06-26T12:02:00.006+02:00

_

2007-05-24T18:27:00.000+02:00

Vad du vill höra igen, 10 mars - 7 april

2007-05-23T21:18:00.000+02:00

Först vinnarna från förra omröstningen. Eller först en förklaring till varför jag håller på så här; jag har helt enkelt inte inspirationen att prestera något bättre, nyare eller roligare. Så fram till dess att jag plockat ihop mig själv igen får ni nöja er med re-runs. Mycket nöje.

Message From The Future - Robot is... [Blood Record, 1982]
Casco - Cybernetic Love [House of Music, 1983]
Mr Master - A Dog In The Night [House of Music, 1983]
Clipse - Drop It (Les Biches Remix) [DJ Benzi & Evil Empire present Clipse - We Got The Remix, 2006]

Dags igen. Välj tre nya låtar du gärna vill höra igen.
	Ice-T, Chris "The Glove" Taylor & Dave Storrs - Reckless [Taxidermi Records, 1984]
	T La Rock - Back to Burn [Fresh Records‚ 1986]
	Le Car - Fony [Monoplaza, 1998]
	SLS - Trashin' [Lightsout, 2006]
	Klein & M.B.O - Dirty Talk [Rams Horn, 1982]
	Radioclit - Sound of C [Skelt, 2006]
	Charlie - Spacer Woman [Mr Disc Organization, 1983]
	John Carpenter - The End (Part 2) [Rams Horn, 1983]
	Pat Metheny Group - Slip Away [Letter From Home, 1989]
	Tulio De Piscopo - Prima Vera (Stop Bajon) [ZYX, 1984]
	Ginny - Can't be serious [VM records, 1985]
	Paul Simon - Diamonds On The Soles Of Her Shoes (Todd Terje Dub) [Supreme Records, 2006]
	The Blow Monkeys - La Passionara (12" version) [RCA, 1989]
	Mandy (aka Mandy Smith) - Mandy's Theme [FFRR, 1988]
	Sueño Latiño - Sueño Latiño (Cutmaster G Edit) [ARS, 1989]
	The Stone Roses - Fools Gold 4.15 [Silvertone, 1988]
	Electribe 101 - Talking With Myself [Club, 1988]
	Electra - Jibaro [FFRR, 1988]
	Ago - Stop Your Life [Full Time Records, 1982]
	Happy Mondays - Hallelujah [Factory, 1990]

Free polls from Pollhost.com

Vad du vill höra igen, 7 januari - 9 mars

2007-05-18T16:20:00.000+02:00

Tänkte att vi skulle rösta lite, det är ju alltid trevligt. Jag har postat en herrans massa bra musik den första halvan av 2007. Kanske är det ngt just du missade, något just du av misstag har deletat eller något som just du vill pusha lite extra för utan ngn särskild anledning. Hur som helst har jag lagt upp tjugo låtar, från sjunde januari till nionde mars, här under. Välj dina tre favoriter och klicka på vote. Resultatet postar jag här på söndag eller måndag. Sedan går vi vidare med låtarna från tionde mars till sjunde april.

Välj tre låtar du gärna vill höra igen.
	Witchdoctor - King of Beasts [Dezonly1, 2006]
	Aceyalone & RJD2 - Supahero [Deconstruction, 2006]
	Gate - Arabian [Blood Record, 1982]
	Bob Salton - Starknight [Blood Record, 1982]
	Message From Future - Robot Is… [Blood Record, 1982]
	Leasly Ash - I Remember [House of Music, 1983]
	Manuel - Tango [House of Music, 1983]
	Casco - Cybernetic Love [House of Music, 1983]
	Mr Master - A Dog In The Night [House of Music, 1983]
	B.W.H - Stop [House of Music, 1983]
	B.W.H - Livin' Up [House of Music, 1983]
	Like Whoa! - Space Disco [Not on label, 2007]
	Knifehandchop & Ninjaman - Deerhunter Riddim [Shockout, 2007]
	Clipse - Drop It (Les Biches Remix) [DJ Benzi & Evil Empire present Clipse - We Got The Remix, 2006]
	Trick Daddy - I Pop [Duck Down B-side, Slip-n-slide 2006]
	Planet Patrol - Play At Your Own Risk [Tommy Boy, 1982]
	Rockers Revenge - The Harder They Come (Special Long Version) [Streetwise, 1982]
	Mirage - Just One More Chance [Mega Records, 1985]
	Man Parrish - Boogie Down Bronx [Boiling Point, 1984]
	Connie Case - Get Down [Konduko, 1982]

Free polls from Pollhost.com

Något litet att lyssna på medan du funderar:
Hypnotic Samba - Stop Watch [ZYX Music, 1984]

Bagarre - Lemonsweet 1

2007-05-15T10:28:00.001+02:00

Bagarre - Lemonsweet 1 [VIP, 1982]

Smiles - N. 1,4/Magnetic Dance

2007-05-13T19:28:00.000+02:00

Smiles - N. 1,4/Magnetic Dance [The White Dog, 1983]

Peter Richard - Walking In The Neon

2007-05-13T19:21:00.000+02:00

Peter Richard - Walking In The Neon [ZYX Records, 1985]

Vini Reilly är Durutti Column, del 1.

2007-05-09T12:24:00.001+02:00

Vini Reillys kropp är utmärglat mager. Han lider sedan mer än halva livet av svåra ätstörningar och depressioner som inte bara fått honom att under en tid ställa in allt turnerande utan också tagit ut sin rätt på hans snart femtiofyraåriga kropp. Det enda som är stort på Vinis kroppsliga konstruktion är frisyren.

Alla som sett den kanske finaste skildringen av popmusikens betydelse som någonsin spelats in, Michael Winterbottoms fantastiska 24hr Party People, kommer kanske ihåg Vini som den där snälla, Coca Cola-drickande killen som ingen brydde sig om. Den där snälla, Coca Cola-drickande killen som klädde sig i uppvikta jeans, seglarränder och seglarskor två decennier innan halva Göteborg. Killen som inte drog en ena manc till the Haçienda medan den redan då lönnfete och kanske inte cola-drickande men väl kola-sniffande Shaun Ryder fyllde huset.

Vinis mer eller mindre solodrivna projekt The Durutti Column (en medveten felstavning av den spanska anarkistiska motståndsgruppen ”Durruti Column”, verksamma under spanska inbördeskriget) har resulterat i ett och ett halvt dussin album som alla är väl värda att kolla upp, där topparna ligger någonstans i början, mitten och slutet. Martin Hannett-producerade debuten ”The Return of the Durutti Column” från 1979 gick mot strömmen inte bara genom att originalomslaget var klätt i sandpapper för att jävlas med övriga skivor i skivbacken utan också i sin mjuka och instrumentala framtoning mitt under brinnande new wave. 1990 släppte Vini sitt sista album på den första upplagan av Factory Records, den till skillnad från debuten tidstypiska och därför dansorienterade ”Obey The Time”. Mer om den senare i veckan. Till skillnad från tidigare nämnde fetknoppen Shaun Ryder har spinkige Vini kanske släppt sina allra bästa skivor den här sidan av millenieskiftet där den helt omöjligt vackra ”Someone Else’s Party” från 2003 och fjolårets ”Keep Breathing” är två av topparna.

The Durutti Columns musik känns ofta lika ensam och isolerad som någonsin Vinis själ. Lika tom på muskler och testosteron som någonsin hans gängliga kropp. Den ödsliga och lika oändligt välspelade som oändligt vackra gitarren är fundamentet som de melankoliska melodierna vilar på, vilket dagens låt är ett gott exempel på. ”Otis” från 1989 års ”Vini Reilly” kretsar kring just gitarren och en loopad Otis Redding-sampling. Vini och Otis, två killar med pain in their hearts. Vackert så.

The Durutti Column – Otis [Från 'Vini Reilly', Factory Records, 1989]

Officiella hemsidan
Vinis myspace
Cerysmatic Factory om DC
Köp skivorna här

Sensitive - Don't Stop

2007-04-26T15:00:00.000+02:00

Sensitive - Don't Stop [Sensation Records, 1985]

Studiodagar. Dag 3.

2007-04-09T20:06:00.000+02:00

Bilden föreställer, precis som ni redan gissat, en film med vågor som projiceras på en vit cirkel som i sin tur ramas in av en neonupplyst triangel. Därför tänkte jag vi kunde vara lite så där alldeles extra flummiga idag. Ni får tre låtar med en sammanlagd tid på dryga 34 minuter. Gott om tid att studera bilden. Rör sig inte vågorna lite? Flimrar inte ljusen? Var det där en delfin?

Can - Halleluwah [Från 'Tago Mago', United Artists, 1971]
Socrates - Queen Of The Universe [Från 'Phos', Vertigo 1976]
The Stranger - Shining Star [Unidisc, 1979]

Inspiration hittade jag bla på underbara bumrocks.com.
Mer om Socrates-albumet här.
A Mountain of one gillar också trianglar och cirklar.
Köp Can och Socrates här.
The Stranger kan bli knepigare, men finns för tillfället på ebay.

Studiodagar. Dag 2.

2007-04-08T08:56:00.000+02:00

Någonstans läste jag att "genren" de kallade för "madchester" hade sitt ursprung i mötet mellan 60-talets psyk- och garagepop, 70-talets funk och 80-talets house. Det verkar helt logiskt. Som vanligt när det gäller engelsmän och ny musik är och var den största inspirationskällan dansgolvet. Fac 51 Haçienda blev i mitten av 80-talet den första klubben utanför USA att spela just house. Dessa nya rytmer blandat med det som fortfarande spelades på northern soul-klubbarna och det klassiska brittiska 60-talet blev en god palett att färga in sina batiktröjor med.

The Open Mind - Magic Potion [Philips, 1969]
Cymande - Bra [Janus Records, 1973]
Nitro Deluxe - This Brutal House [Cooltempo, 1987]

Kort om The Haçienda från manchester.com
Bra Haçienda-introduktion. Dessvärre mixad.
Den där filmen.

Studiodagar. Dag 1.

2007-04-07T01:08:00.000+02:00

Som jag skrev på annan plats så har jag sett popmusikens framtid och den inträffade för ganska precis en myndig mansålder sedan. 1989, aka the second summer of love, känns efter Studio-konserten på debaser medis ikväll närmare än den gjort på i alla fall tio år. Vi pratar all over-batik, dubbla marackas, tamburiner, trummaskiner, lasershow och såväl rymd- som vågskvalpsprojektioner.

Och jag som haft balearic-vecka och allt. Vilken gudomlig timing.

Happy Mondays - Hallelujah [Factory, 1990]

Ago - Stop Your Life

2007-04-04T20:58:00.000+02:00

Ago - Stop Your Life [Full Time Records, 1982]

Balearicvecka. Lördag.

2007-03-31T10:01:00.000+02:00

Research är A och O i varje undersökande artikelserie värd namnet. Jag borde verkligen ha läst på lite bättre innan jag plockade upp den stora Balearic-sleven och skvätte beats omkring mig. Å andra sidan har just detta skvättande lett fram till en ganska trevlig blandning av både baleariska och andra rytmer. Så vi fortsätter, tycker jag, på den inslagna vägen. Inte så mycket research och rena fakta, men väl så mycket ren glädje att kompensera med.

Hittade förresten en tråd på djhistory.com som behandlar ämnet. Där finns två inlägg som jag tyckte var värda att återge, utan att solka ner euforin med allt för många tråkiga fakta:

"The term "balearic" is to my knowledge a very british term, connected to the music played in the balearic islands during the 70`s and 80`s by the original mediterranean and Ibiza dj`s, and later taken to the UK during the acid house years. I guess it is fair to say that a lot of the music connected to Jose`Padilla`s years at "Cafe Del Mar" is "balearic". So in a sense chilled out kinda hippyish blissed out music in any genres, but also with a lighter summery feeling. Balearic"can be tunes from Fleetwood Mac to early Eurythmics, Doobie Brothers or downtempo disco, Brian Eno, krautrock, and a lot of obscure italian 12"inches or for that`s sake "Private Investigations"by Dire Straits or "Love To Love You Baby" by Donna Summer. It seems though that most "balearic" music descends from Europe, and often countries such as Switzerland,Germany,France,Italy,Belgium or the Netherlands."

"Balearic was and still is a fusion of old and new oddities that were not primarly for the dancefloor but work with the right crowd and DJ within a set. This still happens today although its called being ecletic ( which was all Jose et al were doing it just happened that the clubs were part of the Balearic Islands and as is the norm with the UK we had to give it a fashionable name hence **Balearic** )"

Electra - Jibaro [FFRR, 1988]
Electribe 101 - Talking With Myself [Club, 1988]
The Stone Roses - Fools Gold 4.15 [Silvertone, 1988]
Sueño Latiño - Sueño Latiño (Cutmaster G Edit) [ARS, 1989]
Mandy (aka Mandy Smith) - Mandy's Theme [FFRR, 1988]

Diskussionen på djhistory.com
En fin samling jag en gång ägde.

Balearicvecka. Fredag.

2007-03-30T00:22:00.000+02:00

The Blow Monkeys var på åttiotalet en nästan lika fantastisk poporkester som The Style Council. Dr Robert släppte ett par nästan lika fantatiska soloalbum som Paul Weller i mitten av nittiotalet. En sak gjorde doktorn däremot bättre, han avrundade åttiotalet med stil och klass när modfathern försökte göra house.

Snabb balearic-test av "La Passionara":
Passar till en solnedgång på baleariska öarna - check.
Innehåller stränginstrument, helst en spansk gitarr - check.
Innehåller spanska - check.
Spelades in mellan 1989 och 1990 (ola!) - check.
Man kan lyssna på den en solig julidag när man vet att det är fest på kvällen (primal!) - check.

The Blow Monkeys - La Passionara (12" version) [RCA, 1989]

Dr Robert.
Det här är Balearerna, eller Baleariska öarna.

Balearicvecka. Todd Terje-torsdag.

2007-03-29T19:15:00.000+02:00

I väntan på Todd Terjes remix av svenska Studios "Life's a beach" (svensk balearic, japp), värmer vi oss med den här medelhavstempererade Paul Simon-duben. Förmodligen inte att klassa som by-the-book-balearic, men jag har hur som helst redan tappat tråden. Är den solnedgångsmässig då? You bet. Imorgon är det fredag.

Paul Simon - Diamonds On The Soles Of Her Shoes (Todd Terje Dub) [Supreme Records, 2006]

Todd Terjes myspace.

Balearicvecka. Onsdag.

2007-03-28T20:04:00.001+02:00

Vet inte om detta klassas som regelrätt balearic, men nog fan spelades det här på klubbarna i öarnas större städer den där gången när det begav sig, 1985. Och när låten dessutom är "Published by: ISLAND MUSIC" måste vi onekligen vara ngt på spåren. Det kanske är det som är det stora målet med veckan, att hitta den balearisca själen. Ola? Någon?

Så här skriver Ishkur om "Ibiza Trance" aka "Balearic House": "I'm not sure why, but without ever having been there this music seems to capture the mood of a soft Mediterranean sunset perfectly. Soft and wistful music without being trite and limp. It's probably because of it's use of string instruments, like spanish guitars and mandolins and other mediterranenany like ocean, birds."
Man kan inte annat än att älska godtyckliga genres; passar det till solnedgången i Palma - balearic. Hör du en spansk gitarr eller andra medlehavska saker, såsom tex hav - balearic.

Ginny - Can't be serious [VM records, 1985]

Köp tolvan här.
Följ debatten här. Om det blir någon vill säga.
Ishkurs gamla fina guide.

Balearicvecka. Måndag.

2007-03-27T22:33:00.005+02:00

Ja, det kanske inte känns så 2007. Ja, det kanske känns väldigt mycket 2006. Och Göteborg. Och sommar. Och alldeles, alldeles underbart.

Pat Metheny Group - Slip Away [Letter From Home, 1989]

Balearicvecka. Tisdag.

2007-03-27T22:33:00.004+02:00

Solen vägrar ge sig, både här inne och där ute.

Tulio De Piscopo - Prima Vera (Stop Bajon) [ZYX, 1984]

Electrovecka. Supersöndag.

2007-03-11T22:37:00.002+01:00

John Carpenter - The End (Part 2) [Rams Horn, 1983]
Charlie - Spacer Woman [Mr Disc Organization, 1983]
Radioclit - Sound of C [Skelt, 2006]
Klein & M.B.O - Dirty Talk [Rams Horn, 1982]
SLS - Trashin' [Lightsout, 2006]
Le Car - Fony [Monoplaza, 1998]
T La Rock - Back to Burn [Fresh Records‚ 1986]

Electrovecka. Lördag.

2007-03-10T15:06:00.001+01:00

Från Breakdance The Movie (aka Breakin'). Producerad under de oskuldsfulla år i början och mitten av åttiotalet när Ice bara ville dansa, innan han blev en centralgestalt i vad som skulle bli gangsta rap (och efter det bl a hip hopens egen krokodiljägare). Ice T old school-spottar över The Glove's exemplariska scratch och Dave Storrs tiopoängare till electrobeat. Imorgon är det söndag och då blir det bonus.

Ice-T, Chris "The Glove" Taylor & Dave Storrs - Reckless [Taxidermi Records, 1984]

Ice T dot com
Breakin the website
Dansar med kvastar

Electrovecka. Fredag.

2007-03-09T22:32:00.001+01:00

Vet inte mycket om denna annat än att den ligger på Joey Negros eminenta samling Disco Not Disco 2 (och ungefär tvåhundra andra mixskivor) och att den tydligen låter just precis så som discon lät i Miami 1982. Connie kan jag inte berätta ett jota om, tyvärr.

Connie Case - Get Down [RE-UP] [Konduko, 1982]

Connie Case
Köp Disco not disco 2 här för dyra pengar
Eller här för inte lika dyra pengar om du är snabb

Electrovecka. Torsdag.

2007-03-08T20:55:00.001+01:00

Boogie Down Bronx. Behöver vi säga ngt mer? Jag tror inte det.

Man Parrish - Boogie Down Bronx [Boiling Point, 1984]

Manparrish.com
Man Parrish myspace

Electrovecka. Onsdag.

2007-03-07T16:25:00.000+01:00

Idag blir det lite italo möter hi-energy möter breakdance the movie. Just One More Chance låg på b-sidan till No more no war från 1985 och var självfallet den rättmätiga a-sidan. Todd Canedy, som skrev och producerade, är annars mest känd för att ha skrivit såväl Slice Me Nice och Chinese Eyes åt tyske discodivan Fancy.

Mirage - Just One More Chance [Mega Records, 1985]

Electrovecka. Tisdag.

2007-03-06T22:29:00.000+01:00

Mer Arthur Baker. Mer 1982. Mer finfina vokalinsatser. Den här Jimmy Cliff-covern är dryga 11 minuter lycka och kanske i sanningens namn mer disco och tidig gospelhouse än electro. Men vafan, basgången är fet och duger gott att göra masken till. Rockers Revenge är kanske mest kända för sin cover av Eddy Grants Walking On Sunshine som dessvärre inte riktigt når samma höjder som det jag ger er idag.

Rockers Revenge - The Harder They Come (Special Long Version) [RE-UP] [Streetwise, 1982]

Arthur Baker igen
The Harder They Come hittar du enklast på ebay

Electrovecka. Måndag.

2007-03-06T21:43:00.000+01:00

Hip hop-pionjärerna John Robie och Arthur Baker var hjärnorna, hjärtana och hjältarna bakom Planet Patrol. De både producerade och satte ihop vokalkvintetten med Herb Jackson i spetsen. Det här är debuttolvan från 1982 och ett oöverträffat möte mellan Four Tops och Planet Rock, mellan Motown och boogie down bronx.

Planet Patrol - Play At Your Own Risk [Tommy Boy, 1982]

Planet Patrols myspace
Arthur Baker
Play At Your Own Risk finns bl a med på den här

Lakejen goes Denness

2007-03-05T11:53:00.000+01:00

Where my dawgs at?

2007-02-02T22:50:00.000+01:00

Requiescat in pace

2007-01-24T10:22:00.000+01:00

Trick Daddy - I Pop [Duck Down B-side, Slip-n-slide 2006]

Myspace

Wamp, wamp

2007-01-21T16:07:00.000+01:00

Clipse - Drop It (Les Biches Remix)
[DJ Benzi & Evil Empire present Clipse - We Got The Remix, 2006]
Knifehandchop & Ninjaman - Deerhunter Riddim [Shockout, 2007]
Like Whoa! - Space Disco [Not on label, 2007]

DJ Benzi
Clipsemusic.com
Knifehandchop
Like Whoa! on myspace

The house that Carlo & Stefano built

2007-01-09T22:08:00.000+01:00

Blood Record-posten (som måste anses vara ungefär oumbärlig) genererade hela 8(!) downloads... Här har ni trots detta House of Music-katalogen. House of Music var precis som Blood en dotterlabel till Il Discotto. House of Music släppte precis som Blood ett gäng smått fantastiska tolvor under tidigt åttiotal (1983 istället för 1982), varav de absoluta topparna var de franskt house-doftande releaserna från B.W.H och Cascos cyberdiskomacka "Cybernetic Love" som båda förekom här. Flera av House of Music-grundarna Carlo Favilli & Stefano Zitos releaser har under senare år nypressats och återfanns förra året bl a på Cut Copys Fabricmix. Här är the lot:

B.W.H - Livin' Up [House of Music, 1983]
B.W.H - Stop [House of Music, 1983]
Mr Master - A Dog In The Night [House of Music, 1983]
Casco - Cybernetic Love [House of Music, 1983]
Manuel - Tango [House of Music, 1983]
Leasly Ash - I Remember [House of Music, 1983]

B.W.H i nypress från 2004
Mr Master i nypress från i höstas
Cybernetic Love i nypress från i höstas
Casco aka B.W.H aka Mr Master samlar sina hits på itunes
Cascos myspace

One Blood

2007-01-08T22:26:00.000+01:00

Jag hade precis skrivit en långt jävla inlägg med den ena fyndiga formuleringen efter den andra sedan kraschar firefox och allt raderas innan jag hunnit lägga upp det jag blir galen och orkar fan inte skriva allt igen.

Il Discotto, tidernas bästa italo-label, gav oss flera fantastiska underlabels som var minst lika duktiga som morsan själv. Blood Record (sic) levde bara under tre skälvande och legendariska releaser 1982. Message From Future leverar inte bara dålig engelska utan även fantastisk rymddisko med en underbart obligatorisk vocoder, Bob Salton ger oss mer straight up-italo medan Gates "Arabian" är den mörkaste goth-italo ni hört sedan nya Chromatics.

Message From Future - Robot Is… [Blood Record, 1982]
Bob Salton - Starknight [Blood Record, 1982]
Gate - Arabian [Blood Record, 1982]

Il Discotto på discogs.com
Italoskola på myspace
Il Discotto-tribute på myspace
Cybernetic Broadcasting System

Straight outta ryggsäcken

2007-01-07T14:52:00.000+01:00

Medan jag arbetar vidare på min Uffie vs Depeche Mode-mash tänkte jag bjuda er på lite hip hop denna uuuunderbara söndag. Aceyalone, från nittiotalets legendariska västkustska ryggsäcksrappare Freestyle Fellowship, gjorde en finfin skiva 2006 tillsammans m producenten RJD2. Den här låten är albumets absolut bästa och släpptes sedemera på tolva i april förra året. Enjoy.

Aceyalone & RJD2 - Supahero [Deconstruction, 2006]
OBS! Bonus Back Pack! Witchdoctor - King of Beasts [Dezonly1, 2006]

Project blowed (Klubben för västkustsk ryggsäcksrap)
RJD2.com (Byggs om inför kommande albumsläppet i mars)
Aceyalones myspace
Witchdoctors myspace

Lakejens bokslut 2006

2006-12-28T13:28:00.000+01:00

Nu har jag skjutit på det här med "årets bästa" i det längsta och inser att det får bli helt spontant och ogenomtänkt istället för den lite ambitiösare motsatsen.

Årets album:

1. The Game - Doctor's Advocate
2. Black Devil Disco Club - 28 after
3. Studio - West Coast
4. Charlotte Gainsbourg - 5:55
5. Clipse - Hell Hath No Fury
6. Pet Shop Boys - Fundamental
7. Sebastian Tellier - Sessions
8. Nas - Hip Hop is Dead

Årets låtar:

1. Pop The Glock - Uffie
2. I Am Somebody - DJ Mehdi feat. Chromeo
3. Tyrant - San Serac
4. The Acid Never Lies - Riot In Belgium
5. My Love - Justin Timberlake
6. Put Your Hands Up For Detroit (Claude Vonstroke Remix) - Fedde Le Grande
7. Silent Shout - The Knife
8. Me & U - Cassie
9. Go Getta - Young Jeezy
10. Sodom (Trentemøller remix) - PSB
11. Don't Close Your Eyes (TTA Remix) - The Embassy
12. Deuces wild - Killer Mike
13. Welcome To Europe - Squarepusher
14. Song For Stina - Peter Nilsson

Så går det.

Tre tjejer som har ordning på sina grejer.

2006-12-17T00:47:00.000+01:00

Inte mycket att säga, två diamanter och en Robyn. Ska försöka hinna med en årsbästalista innan norrlandsflyget går också. Apropå årets bästa, Robyn-grejen är ju redan postad överallt, men eftersom det fortfarande är nästa års bästa svenska singel så kan det inte skada att tjata om den en vända till. Madleen är fortfarande vår skånskfödda discodrottning och Kathy-bomben är Maurice Fulton-producerad boogie-house (hon debuterade på Idjut Boys Cottage-label, så ni fattar hur det låter).

Madleen Kane - Rough Diamond [Warner, 1978]
Kathy Diamond - All Woman [Permanent Vacation, 2006]
Kleerup feat. Robyn - With Every Heartbeat [Risky Dazzle, 2007]

Risky Dazzle [pre-order på Kleerup -singeln!]

Party like it's 1999

2006-12-06T23:14:00.000+01:00

Deelat vs Le Knight Club - Wet Indies [United States of Deelat, Crydamoure 1999]
Le Knight Club - Coral Twist [Boogie Shell EP, Crydamoure 1999]
Le Knight Club - Trobadour [Crydamoure 1998]

Crydamoure på discogs.com
Crydamoures myspace

Hey deejay you're a superstar

2006-12-02T21:13:00.000+01:00

I samband med att jag listade mina italofavoriter lovade jag att lägga upp mina tafatta garageband-mixförsök. Här kommer del 1. Det är kanske inte snortight och absolut inte särskilt progressivt. Mer "Rakt över disc möter Max Mix" än Erol Alkan.

Låtlistan: Mirage - Woman [Il Discotto 1983], Doctor's Cat - Feel The Drive [Il Discotto 1983], Billie Jean - I Need You [Dr Recordings 1983], BWH - Livin' Up [House of Music 1983], Mr Flagio - Take A Chance [Squish 1983], Boomerang Club Band - Deejay Superstar (instrumental) [Crash 1983], Scotch - Penguins Invasion [American Disco 1983], The Immortals - The Ultimate Warlord [RCA 1979], Time - Shaker Shake [Fly Music 1983], Casco - Cybernetic Love [House of Music 1983], Sissy - Queen of Discoteque [Eyes Records 1984]

Flashlight on a disco night, volume 1 [32min 50sec]
(Jag har inte mastrat så ljudnivåerna kan vara lite upp och ner)

Lakejen går på biblioteket

2006-11-27T21:11:00.000+01:00

Dieselverkstaden - låt inte det lavadoftande och kommunal kulturförvaltnings-pruttiga namnet avskräcka dig - deras bibliotek är helt okej. En fin serieavdelning (lånade del 2 i Brian K Vaughans "The Last Man"-epos och Grant Morrisons "Filth" igår), en fin om än anglofil filmavdelning (lånade varken "Tristram Shandy" eller "Extras"-boxen), allmänt rolig och ständigt aktuell bokavdelning ("The World of Karl Pilkington") och en skivavdelning som ibland gnistrar till så det sprakar om det.

Gilles Peterson - en brittisk Dj och producent som har ett, två och tre jazzskägg på sitt samvete, däribland sitt eget "jazzfjun möter könshår". Han hör egentligen 90-talet till, men den här dubbel-cd:n är i alla fall till 50% en ypperlig introduktion till brasiliansk jazz, brasiliansk funk och brasiliansk jazz-funk. Första cd:n ger oss tolv spår från 1967–1978 och det är god, icke påträngande, vuxenlyssning. Jag ger alla trettioplusare en chans att drömma sig tillbaka till Nitty Grittys butik på Tyska Brinken med Golden Boys och deras underbart fuzziga gitarrer i "Berimbau" från -67.

Golden Boys - "Berimbau"

Gilles Peterson Worldwide

Lakejen går på Leeds-rave

2006-11-24T14:14:00.000+01:00

"I realize the girl I'm scoring, is fit but fucking boring. And I'm nearly snoring, cause she goes on and on about her course and family and the village she is from. And she's studying maths… her favourite colour is black… and i can't stop starring at her rack. And I'm listening, yeah I'm tuning in. Cause what you say is really interesting. Cause I'm tuning in, yeah I'm zooming in. Cause when you talk I really do listen."

Hadouken! - Tuning In [Not on Label] (Fluokids var först)

Hadouken!

Fluokids!

The Kings of Techno

2006-11-23T15:58:00.000+01:00

Kunde inte låta bli att lägga märke till att lite tidig italo (självfallet) smugit sig in i låtlistan på Laurent Garnier och Carl Craigs samling av technorötter "The Kings of Techno", bl a instrumentalversionen av Capricorns legendariska electrodänga "I Need Love". Ger er vokalversionen av den samt lite annan tidig spagge-techno.

Capricorn - I Need Love [Biba Records, 1982]

Amin Peck - Coda [Delirium, 1982]

Stopp - I'm Hungry (Caramba Mix) [Discomagic, 1983]

Lakejen listar killar han gillar som gillar andra killar, del 1.

2006-11-23T10:51:00.000+01:00

Sylvester. Man kan bara älska honom. Och var det ngn som gjorde det så var det Patrick Cowley. Cowleys och Sylvesters musikaliska äktenskap höll över ca fem år fram till Cowleys ack så tidiga död 1982. Det hela började med att C blev ombedd att ta med sig sina synthar till inspelningen av Sylvesters andra album "Step II". Resultatet blev legendarisk disco - "You Make Me Feel (Mighty Real)" gjorde Sylvester till en internationell megastjärna. Sedan gästade Sylvester bland annat på Cowleys "Menergy" från 1981 och 1982 återförenades de tu då Cowley producerade "Do ya wanna funk" på Sylvesteralbumet "All I Need". Som första låt på b-sidan av samma album ligger det här jävla mästerverket. "Don't stop" är rymddisko av bästa märke - dock inte producerad av Cowley - och den känns så otroligt aktuell att jag måste nypa mig i musarmen och samtidigt gråta en skvätt över Sylvester som flyttade in i den evigt snurrande discobollen strax före jul 1988.

Sylvester - Don't Stop

Rymddisko från Salsoul

Rymddisko från Ola Andersson

Rymddisko från Patrick Cowley

Sylvesterografi

Lakejen, svagt illamående, svartlistar lunchrestauranger i Stockholm

2006-11-21T15:54:00.000+01:00

1. Texas Long Horn, Humlegårdsgatan (NY)
Har nya grillmästare som varken är grill eller mästare. Senast fick jag en råbiff med bränd ost under det förtäckta namnet "Pepper Corn Burger". Svartlistad sedan tre veckor.

2. Yogajama, Jungfrugatan (NY)
Hälsokosthak som numera styrs av den syster Voltaire som inte äger salmonella-drabbade "Hurry Curry" vid Hötorget. God rödbetsbiff, men jag blev lik förbannat magsjuk. Svartlistad sedan förra måndagen.

3. Annakhan, Riddargatan (NY)
Posh "indier" vars debut på denna lista jag faktiskt beklagar. Rå kyckling however, är fan inte okej. Svartlistad sedan idag.

Listlakejen

2006-11-20T19:42:00.000+01:00

På Capishe genomförs just nu ngn slags överambitiös omröstning som ska resultera i forumets top 100 italolåtar under 2006. Jag postade mina favoriter för ngn vecka sedan och ångrar mig såklart redan å det djupaste. Här kommer en reviderad och mer sanningsenlig lista och som en liten bonus har jag gjort ett halvhjärtat försök att mixa ihop skiten i Garageband... Eftersom såväl Garageband som mina skills är begränsade har jag försökt mig på ngt slags Max Mix-inspirerad sak. Uno, dos, tres, quattro!

Listan:

1. When I Let You Down - M & G [Sensation, 1986]
2. Queen of Discoteque - Sissy [Eyes Rec, 1984]
3. Mind Games - Jo Jo [Il Discotto, 1982]
4. Take A Chance - Mr Flagio [Squish, 1983]
5. The Ultimate Warlord - The Immortals [RCA, 1979]
---------------------------------------------------------------------
6. Shaker Shake - Time [Fly Music, 1983]
7. Livin Up - B.W.H. [Huse of Music, 1983]
8. On And On (Fears Keep On) (Dub) - Decadance [Proto Records, 1983]
9. I Need You - Billie Jean [Dr Recordings, 1983]
10. Hell Dance With Me - Cappuccino [Black Sun, 1981]
---------------------------------------------------------------------
11. Cybernetic Love - Casco [House Of Music, 1983]
12. Deejay Superstar (Instr) - Boomerang Club Band [Crash, 1983]
13. Lemonsweet 1 - Bagarre [VIP, 1982]
14. Passion - The Flirts ["O" Records, 1982]
15. You Are A Danger - Gary Low [Il Discotto, 1982]
16. K.K.K. (Club Mix) - Gang [Recordbreaker, 1983]
17. Liberation - Fire, Body & Ice [Il Discotto, 1983]
18. Disco Project - Pink Project [Zanza, 1982]
19. Bad Passion - Steel Mind [Delirium, 1982]
20. Woman - Mirage [Crash, 1983]
21. Feel The Drive - Doctor's Cat [Il Discotto, 1983]
22. Hookey (Instr) - Sylvi Foster [Discomagic, 1982]
23. Change An Angel - Black Angel [American Disco, 1983]
24. Flash - The Flash Back Band [Il Discotto, 1983]
25. Penguins Invasion - Scotch [American Disco, 1983]

Mixen, del 1 [Kommer snart här]
Mixen, del 2 [Kommer inte riktigt snart, men lite senare]

Goth slut

2006-11-17T15:26:00.000+01:00

Den här gothgrejen blev inte bra. Kändes aldrig kul.
Däremot är ju Chromatics ganska bra. In the city... Goth-italo, kinda.

Chromatics myspace

Kort och goth

2006-09-20T14:43:00.001+02:00

Den här goth-bloggen följer tre gyllene regler.

1. Rubriker ska alltid innehålla en göteborsk ordvits hämtad ut gothrocken värld.
2. Varje post (undantaget denna) ska innehålla minst en kajalbestruken popvideo, företrädelsevis från YouTube.
3. Varje post (undantaget denna) ska innehålla minst en mp3.

Kort och goth är vår ambition att svärta ner era själar så fort och smaklöst som möjligt. Moahahahahahahahahahahahahaha.

Yours unfaithfully,
The Evil Glergyman

En goth

2006-09-20T00:06:00.000+02:00

Reklamen är livsfarlig

2006-08-21T22:48:00.000+02:00

Det behövdes bara en enda liten plugg på ett enda litet forum, och min besöksfrekvens sköt i luften. Jag behövde knappt lyfta ett finger, knappt vässa en penna, knappt gå upp ur sängen för att få mer besökare de senaste två dagarna än jag haft de senaste två veckorna. Så farlig är den, reklamen. Den pacificerar och förslappar. Den tar och tar och tar, men den ger aldrig något av värde tillbaka. Sedan står hon där, konsumenten, våldtagen på sitt innersta väsen, sin egna fria vilja.

Eftersom jag har er i mitt våld fortsätter jag att mata era små lättmanipulerade hjärnor med italiensk skitmusik, eller som andra kallar den, italo disco. Feel The Drive börjar som en lite långsam collagepärla anno 1988 års S-Express och övergår i mitten till den mest flagranta pre-electroclash synthmatta jag hört. Ivan Smagghe skulle älska det, och jag förväntar mig att ni gör detsamma utan att streta mot minsta lilla. Ja, det är såklart Il Discotto igen.

Doctor’s Cat – Feel the Drive [1983]

Il Discotto

2006-08-19T19:04:00.000+02:00

För Varenda Unge är en blog i kris. Besöksfrekvensen har rasat de senaste dagarna (jag håller koll på er mina små, nu vet jag t o m var ni bor) och jag står här ensam och blottad. Jag vet inte om det beror på Paul Weller, mina tafatta försök till politiska kommentarer, att några av mina annonsörer petat er i ögonen eller bara ren och skär besvikelse. Eftersom jag har en lång och trogen vana att köpa mina kompisar hoppas jag att den här posten ska blidka er och vända den negativa trenden.

Il Discotto var, som jag nämnt i tidigare poster, kanske italo discons allra finaste lilla label. Med legendariska underlablar som Memory Records, Cruisin Records och något missvisande American Disco skapade de euopeisk discohistoria när vi här uppe i norr fortfarande hackade fram stenkakor ur berggrunden. Jag säger Scotch, Baby's Gang, Hipnosis, Koto, Doctor's Cat, Brand Image och Ken Laszlo, och ni säger Okej, vi fattar.

Först ut ger jag er en dam som heter Cynthia. Hon hade platsat i F!na fl!ckor vilken fruntimmervecka som helst, men eftersom vi idag inleder den här djupdykningen i disco-åttans produktioner får det bli så här istället. Springtime är en fantastisk låt. Inledningen skriker Flashdance, Donna Summer och Giorgio Moroder, pianot är gospelhouse fem år innan gospelhousen och Cynthia blöder sig igenom en av de största discorefränger ni hört. Jag älskar det. Och jag älskar Il Discotto så mycket att jag ingått äktenskap och numer alltid bär den här.

Cynthia – Springtime [1984]

The Style Council, 2:10

2006-08-16T15:33:00.000+02:00

F!na fl!ckor, del 2

2006-08-15T21:17:00.000+02:00

Noa-Noa - Harry'O [1984]
Jag vet inte särskilt mycket om den här tjejen, hon som valt att kalla sig Noa två gånger om. Discogs.com säger att hon bara släppt en enda singel, på Best Record (de är vad de heter) 1984. Jag vet inte vad hon heter egentligen, jag vet inte hur hon ser ut och jag vet absolut inte vad hon gör idag. Vad jag däremot vet är att 1) hon är begåvad och 2) det här är electro anno 1984 i sin finaste form, tänk ungefär soundtracket till en italiensk "Breakdance - The Movie". Ni som duktigt lyssnat på tidigare poster förstår vad jag menar när jag refererar till damerna Sissy och Dharma.

Köp "I Love Disco Diamonds Collection Vol. 40" här.

Hör upp, blindstyre!

2006-08-13T13:45:00.000+02:00

Blindstyre?

Blint styre?

The Style Council, 1:10

2006-08-11T16:58:00.000+02:00

On the down low

2006-08-09T22:00:00.000+02:00

Jamen semestern känns ju som den var exakt en dag lång, trots att den i själva verket var fem spatiösa veckor. Svårt att hitta tillbaka till någon slags rytm så det här projektet har blivit väldigt lidande. Jag lovar dock att alla Ni Fem Personer som trots allt tittar in här med jämna mellanrum snart skall få:

F!na Fl!ckor, del 2. Den här gången drar jag ett italienskt åttiotalsstrå till stacken.

The Roots of Spandau Ballet. Mer om varför jag hade hopplöst fel när det begav sig, och hopplöst rätt nu.

Jag gör avbön, del 3. Nu fyra byxben och en frisk fläkt rikare.

Allt det, mer "Hits and Mrs", kort om varför Purple är världens ledande mode-/mediakonglomerat, lite ny reklam och inte särskilt mycket mer kommer till den som väntar.

(Foto av världen bästa Brendan Austin)

Den moraliska kompassen

2006-08-05T12:22:00.000+02:00

Piratbyråns Rasmus Fleischer skrev för några veckor sedan på utmärkta Copyriot ett inlägg om hur viktigt det är att inte förlora vad han kallar "sin moraliska kompass" i kriget mellan Israel och terrororganisationen Hizbollah. Han skriver om hur mullorna i Iran 1979 bildade och beväpnade Hizbollah för att sprida den islamistiska revolutionen över världen, om hur Hizbollah ligger bakom den enskilt största våldshandlingen mot judar under efterkrigstiden nämligen sprängningen av det judiska kulturcentret i Buenos Aires 1992. Om hur en demonstration i Stockholm förra månaden slutade med att besökare i synagogan fick springa därifrån hukande, med direktiv från polisen att dölja alla judiska symboler och barnen fick dölja sina kippor under kepsar, om hur svenska Arbetaren skriver "Slut upp bakom Hizbollah för ett fritt Libanon", om hur Hizbollah högst medvetet gömmer sina enheter inne i bostadsområden, och om hur den svenska vänstern förlorat sin moraliska kompass i tron att de stödjer "den svagare parten".

Artikeln är väl underbyggd och full med länkar till den som vill förkovra sig ytterligare eller bara kolla upp källorna.

"Kortslut inte din kompass: Hizbollah måste besegras!"

Eric Lee är en brittisk fackföreningsaktivist och debattör vars blog är en av de viktigaste källorna för nämnda Arbetaren. Han skriver välavvägt och logiskt ur en vänstervinkel om varför han anser att vänstern bör stödja Israel i detta krig .

"The Left Should Be Supporting Israel In This War"

Den här posten får inleda och avsluta de politiska inläggen på denna sida, men jag kände mig moraliskt tvungen.

Inte längre så ny romantik

2006-08-05T01:57:00.000+02:00

Det här postade jag på Clitspit för ett par månader sedan. Tog inte riktigt skruv bland Mylo-fansen, så jag provar här istället.

To cut a long story short så är det här kanske min bästa post hittills. Det måste ha varit fantastiskt att vara en new romantic 1980. Punkigare än punken, modernare än modsen och nyare än new waven. Äntligen var det okej att lukta gott, klä sig i annat än häftstift, klippa sig som mamma alltid önskat och lyssna på musik som faktiskt gick att dansa till. Spandau Ballet hade sin först top fem-hit sommaren 1980 och den kritvita funken var född.
"To Cut A Long Story Short" är ett skolboksexempel på hur fint det blir när välartade och väluppfostrade unga män plockar det bästa från new waven, gifter ihop det med synthpop och toppar med en brittisk medelklasstolkning av Parliament. Kunde släppas på DFA, Kitsuné eller Output imorgon.

Spandau Ballet - To Cut A Long Story Short [Long Mix]

Imorgon: The Roots of Spandau Ballet. Viktigt värre.

För tydlighetens skull

2006-08-04T02:05:00.000+02:00

Thai Airways?

Centerpartiets ungdomsförbund?

Det är inte bara jag, det är faktiskt så. Bildbevisen ljuger inte. Centerns ungdomsförbund har wokat upp den gamla fyrklövern, rört ner den i lite kokosmjölk och currypasta och vips så har de en logotype som känns minst sagt inspirerad av... Thai Airways? Den är faktiskt väldigt, väldigt lik. Jag hade inte betalat design-fakturan.

Hits and mrs, omgång 2

2006-08-03T17:41:00.000+02:00

Hit:

An Introduction To Latin Hip-Hop [Rhythm King, -88]
Så här inleds baksidestexten till denna brittiska samling på Mutes åttiotals-danslabel Rhythm King (Bomb The Bass, S'Express mfl): "Past midnight in New York. Go looking for the latest dance sensation and you'd probably find yourself outside a club like 10-18 or Hearthrob. In a queue that snakes the length of a block, third, fourth generation Puerto-Rican and Cuban kids rub shoulders with the curious, those who know that something special's is going down. Armed with the latest dance-steps - the Webo, the Uprock, Vogueing and Loft-style - they come in their hundreds to celebrate soundtracks where salsa meets silicon chip."

Latin Hip-Hop, eller som genren senare kom att kallas "freestyle", var ursprungligen ett möte mellan salsa och dåtidens electrobeats signerade exempelvis Mantronik eller Arthur Baker. Rötterna låg i tidig åttotalselectro som Baker-producerade "Planet Rock" och Shannon's "Let The Music Play". Rhythm King ger oss dessvärre bara sex låtar men dessbättre bjuder jag er på den absolut bästa och den definitiva "Latin Hip-Hop"-euforin. "Ai Popi!"

Amoretto - Clavé Rocks

Miss:

Juana Molina - Segundo [Domino, -00]
Vi fortsätter i de södra delarna av den amerikanska kontinenten. Juana Molina har jättelångt hår, verkligen, är tevekändis hemma i Brasilien och spelar in knepig folktronica (ja, vad fan ska man kalla det då?) på fritiden. "Ai aburrido..."

Hall och Havre

2006-08-03T01:50:00.000+02:00

Fibes, Oh Fibes bevisar att de fortfarande är sveriges finest och levererar återigen den bästa soulpopen sedan Paul Weller lämnade över staffettpinnen till Hall and Oates. Eller var det tvärtom? Albumet "Emotional" släpps 30 augusti och vi hoppas på om inte en ny världsordning så i alla fall en ny "Still Fresh". Singeln "Get Up" släpps den åttonde. Men du kan redan nu tjyvladda hem den helt lagligt här.

Enda minuset skulle vara singelomslaget, om det nu är det som avbildas på hemsidan. Halvtaskig bild i kombination med halvtaskig typografi smolkar bägaren en aning.

F!na fl!ckor, del 1

2006-08-03T01:15:00.000+02:00

Shannon - Give Me Tonight [1984]
Shannon får gå i första ledet för min alldeles egna kvinnor kan-manifestation. Hennes genombrottssingel från 1983, "Let The Music Play", har alla hört, men den här electrobomben från året efter är inte lika välspelad. Passar bra ihop med gamla fina masken.

Jag gör avbön, del 2

2006-08-01T16:35:00.000+02:00

Ett par vita, knappt använda och snudd på "Tårtan"-korta manchesterbrallor från Whyred klipptes ännu kortare och blev ett par ganska stylish kortbyxor. Jag trivs i min nya Hamptons-look och ska klippa till ännu ett par så fort andan faller på.

…

2006-08-01T16:15:00.000+02:00

Grön-vit-röd röra

2006-07-31T20:25:00.000+02:00

Den första LP jag köpte alldeles själv var Bowies "Let's Dance", 1983. Vid sidan av den självklara China Girl var det egentligen ett enda spår som fastnade, nämligen "Cat People". Jag visste inte vem Giorgio Moroder var då, eftersom jag bara var nio år, men jag visste att jag gillade att dansa. Giorgio var en mästare på dans. Det var här grunden till min åttiotals-vurm för den italienska electron, italo discon, lades. Jag hamstrade italo som om det inte fanns varken någon Iron Maiden, någon Howard Jones eller någon morgondag. Det var Beat Box och Zyx och Italo Boot Mix hela veckan i en stor härlig basilikadoftande röra. Texterna betydde absolut ingenting, alla var snygga och lyckliga, och framför allt erbjöds det ett beat som otvivelaktigt var ämnat att dansa till.

Sommaren 2006 har, tack vare Clitspit och gamla fina Capische, gett mig den italo-revival mitt nya liv som familjefar behövde. Jag har gått varvet runt, om ni fattar. Så därför ger jag er sommarens åtta absoluta italo-favoriter, från 1979 och framåt. You Should Be Dancing.

1. The Immortals - The Ultimate Warlord [1979]
Sen amerikansk disco som låter läskigt mycket tidig italo. Patrick Cowley möter Europa, synthen möter discon och fröet till den första kommersiella elektroniska dansmusiken är sått djupt i den toscanska myllan. Släpptes enligt discogs.com ursprungligen 79, Rams Horn släppte den under både tidig och sen italo-era (-82 och -86) och Zyx gav den rättvisa 1988. En av de bästa discotolvorna ever.

2. Pink Project - Disco Project [1982]
Fan, det går ju att dansa till Pink Floyd! Oerhört långt före sin tid, lite nittiotals-nuphonic möter DFA och Lindstrom. Tydligen en massiv hit i hela europa den där sommaren 1982 då det begav sig.

3. Dharma - Plastic Doll [1982]
En av de här hookiga Italo-slingorna som gör att 24 år gamla låtar låter som om de släppts imorgon. Dans, dans, dans från the year italo broke.

4. Gary Low - You Are Danger [1982]
Il Discotto hade inte bara den snyggaste logon, de släppte dessutom de grymmaste grejerna, antingen på sin egen label eller på ngn av sina underlablar. Vi pratar Scotch, Baby's Gang, Brand Image, Doctor's Cat m fl. Fånigt trevlig sommardisko från Gary.

5. Time - Shaker Shake [1983]
"Shakin it up, I'm shaking it down. Don't have to go to another town". Den här får jag tacka den här konnäsören för. Från italons förgyllda år och med synthar som skulle göra både Guy och Thomas gröna av avund. Electroclash anyone?

6. Brand Image - Are You Loving [1983]
Mer från Il Discotto. Med underbara körer, discogitarrer och en nintendoslinga från nintendots födelseår. Fina "dub-partier" ala NY 2005 också. Och refrängen… S/A/W anyone?

7. Sissy - Queen of Discoteque [1984]
Courtesy of cbs. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det här låter Göteborg och det låter sommaren 2006. Om det stod Service-Ola på mitt körkort istället för plain old Peter hade jag tvingat in Cat5 i studion för en cover. "Boten Anna" hade inte haft en susning.

8. M&G - When I Let You Down [1986]
Var det den här Bernard Sumner fyllde sitt C60 med och sträcklyssnade på i sömnen ända fram till inpelningen av Technique? Den bästa jävla italo-låten genom tiderna och en av de bästa poplåtar som någonsin spelats in, detta trots att den släpptes när stilen var rejält på dekis. 100 av 100 och jag avundas alla som inte hört den ännu.

Sa ni tack? Ingen orsak, det var bara roligt.

Unga stilfulla del 1.

2006-07-31T20:18:00.000+02:00

Jag gör avbön, del 1

2006-07-29T22:24:00.000+02:00

Shorts.

På världens bästa modeblog kan man just nu beskåda vad som fick mig att helt tappa koncepten. Han har shorts. Och jag gillar det. Jag ska tamefan klippa till mig ett par egna, vilket blir mina förts shorts sedan jag startade min intifada mot plagget någon gång kring 1988. Återkommer when mission accomplished.

Classy

2006-07-29T17:14:00.000+02:00

Idag köpte jag ett stycke paperback för 349 kronor i Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan. Den ser ut så här och har tidigare gått mig helt förbi:

Baksidestexten lyder:

"Den här boken beskriver framväxten av en ny social klass. Om du är forskare eller ingenjör, arkitekt eller designer, författare, konstnär eller musiker, om din kreativitet är det viktigaste redskapet i ditt arbete i affärsvärlden, utbildnings-sektorn, vården, rättsväsendet eller något annat yrke, så är du en medlem av denna klass… Precis som den feodala aristokratins makt och identitet byggde på medlemmarnas ärvda kontroll över mark och människor, och borgarklassens på medlemmarnas roller som köpmän och fabriksägare, bygger den kreativa klassens identitet på medlemmarnas roller som förmedlare av kreativitet. Eftersom kreativitet är drivkraften bakom ekonomisk tillväxt blir den kreativa klassen, mätt i inflytande, samhällets dominerande klass. Endast genom att förstå den nya klassens framväxt kan vi börja förstå de omfattande och till synes osammanhängande förändringarna i vårt samhälle och ta oss an vår framtid på ett mer intelligent sätt.

Så formulerar Richard Florida grundtesen i sin mycket uppmärksammade studie av den kreativa klassen. Han beskriver och analyserar vad som karaktäriserar denna nya klass ekonomiskt, socialt och kulturellt. Främst handlar det om individualitet, kompetens samt hög värdering av mångfald och öppenhet. I en ekonomi där kreativiteten kommit att bli den viktigaste insatsvaran är det regioner och städer som förmår erbjuda miljöer som är gynnsamma för kreativa människor som blir centra för tillväxt och utveckling. Och där de kreativa talangerna flockas, dit flyttar också kunskaps- och tillväxtföretag."

Så här beskriver den gode författaren sig själv på sin hemsida: "Richard Florida, one of the world's leading social theorists and public intellectuals, believes that human creativity is the engine of economic growth. Every human being is creative, Florida argues, and for the first time in human history, our economic growth depends on the further development of a wide spectrum of human capabilities."

Boken verkar nästintill olidligt intressant - något för alla som fortfarande förespråkar ett samhälle där den ekonomiska tillväxten är drivkraften, och det gör vi väl. Den ska jag parallell-läsa med Efraim Halevys Mossad-biografi "Man In The Shadows" (som tyvärr inte alls börjat bra). Det står liberalism, framtidstro och kreativitet på menyn och jag äter snällt.

Intervju med Richard ur tidningen Attention
Köp boken hos förlaget, Daidalos

Hits and mrs, omgång 1

2006-07-28T21:46:00.000+02:00

Eftersom jag kommit till någon form av självinsikt när jag blivit far kan jag idag erkänna att min skivsamling består av ca 50% skit och 50% talang. Tänkte starta en liten serie där jag helt på måfå drar fram vinylskivor ur samlingen, som jag har precis bakom ryggen där jag nu sitter, i total oordning i en kubistisk Ikea-bokhylla. Drar jag fram två bra skivor drar jag igen tills jag hittar en dålig och vice versa, ni fattar. Here goes:

Hit:

Hip Hop 87 [Serious Records, -87]
Klart godkänd dubbelvinyl som jag tror var en julklapp från min oförstående men ändå stöttande familj. Eric B and Rakim, Roxanne Shanté, Spoonie Gee (The Godfather of Rap!) och King Sun D Moet tillsammans med logon "Badder than Bad" (syftande på MJ's "Bad") gör den här till en solkar Hit i sammanhanget. Jag bjussar på Spoonie.

Spoonie Gee - The Godfather

Miss:

Army of Lovers - Baby's Got A Neutron Bomb [Ton Son Ton, -89]
Om Love Me Like A Loaded Gun kändes som ett uppriktigt försök att släppa en svenska collage-tolva ala Beat Dis, kändes uppföljaren som ett hopplöst försök att kopiera sig själv, herregud titlarna rimmar ju. Idag har den endast ett historiskt värde som gulligt tidsdokument över vad som var hett och eftertraktansvärt i Stockholm för snart tjugo år sedan; producerad av Alexander Bard, Magnus Frykberg och Emil Hellman, delvis inspelad i Swemix Studios, foto av Mattias Ekwall och styling av Camilla Thulin... Det har runnit minst en amazonasflod under broarna sedan dess.

En skivsamling att döda för

2006-07-28T19:33:00.000+02:00

Kan det här vara den mest ointressanta, oinspirerade och osexiga skivsamling världen skådat? Mycket möjligt. Killen tycker dessutom att han är grym. "Classic Rock", liksom. Precis som om han köpt något av de trettifem temanummer Mojo gjort kring "Greatest Rock Albums Ever" sedan ebayat hem rubbet, filmat den och gjort high five med sig själv. Jag menar Jimi Hendrix, The Doors, Pink Floyd, Queen, Bread, Led Zeppelin, ACDC and jag skulle kunna hålla på i en evighet.

En bra skivsamling bygger för allt som är heligt inte på enfald och monotoni, utan på mångfald. Det enda som möjligen bryter mönstret i Mr Musics samling är Supertramp, men den köpte han nog för att han hoppades på "great rock" och för att Mojo som sagt kallade den "classic". Och Bob Marley... Vad är det med Classic Rock-skägg-killar och Bob Marley? Enkelt, de gillar inte reggae, utan de gillar främst tanken på att de har lika bred musiksmak som de har brett mellan benen. Att deras smak går över hela spektrat, från ACDC till Bob. Hade han vågat sig på Mighty Diamonds hade jag lyft på ögonbrynet, nu lyfter jag bara på toalettlocket.

Så kul är det väl ändå inte

2006-07-28T17:14:00.001+02:00

Det är oerhört varmt i Sverige. Jag har förstått att det kanske är den varmaste sommaren på över ett hundra år. Eftersom jag är född och uppvuxen nästgårds till polcirkeln har mina gener lite svårt att hantera detta. Tre sätt att hitta någon form av balans i den satans hettan, varsågoda:

Fläderdryck:
Fläderblomssaft
Basilika
Vatten
Mineralvatten
Isbitar
Fyll tillbringaren eller kristallkaraffen med ca 1/3 hyfsat svag flädersaft. Rör ner isbitar och en näve basilika. Muddla inte, men rör gärna om. Fyll sedan upp med mineralvatten. Blanda och drick.

Bubblig Juice:
Apelsinjuice
Mineralvatten
Tag tre fjärdedelar apelsinjuice med fruktkött, alternativt grape- eller mandarinjuice, och en tredjedel mineralvatten. Coop Extras vatten duger gott, så länge det inte har tappat ngn kolsyra, det är bubblorna du vill åt.

Petit Chablis Domaine Sainte Claire (nr 5588)
Jag är ingen årgångsdrinkare, så vilket år du väljer är upp till dig, men det här vinet vid 8°C passar fan så bra ihop med en balkong vid 28°C.

Fläderblomssaft
Druvjuice

Paul Weller - As Is Now

2005-08-28T21:35:00.000+02:00

[V2, 2005] 7/10

Paul Weller har aldrig varit varken blödig eller sentimental. Det har varit uppåt och framåt som gällt i alla lägen. Är man ett mod så är man. Mitt under postpunkens övergång till new wave spelade Weller soul. Och när alla drog på sig Joe Bloggs och Charlatans var normen, spelade Style Council för sista gången på Royal Albert Hall. En gospelhouse-afton som ingen fattade. Joe Smooth:s ”Promised Land”. Uppåt och framåt. Sedan kom nittiotalet. Weller odlade skägg (well, i alla fall en liten stubb) låste in sig i en garderob tillsammans med sin Traffic-samling och inget blev längre som förr. Folkrocken var det nya svarta. Uppåt och framåt.

Efter några års kreativt stiltje som inneburit tre tveksamma soloalbum och ett coveralbum som vi till stora delar kan tala ganska tyst om, är kreatören och visionären Weller tillbaka. 47 år gammal är han återigen den ledstjärna brittisk popmusik behöver. Det är färdiglekt. Coldplay har haft sitt roliga.

Det är lika delar sena Small Faces, Traffic, Dr John, Tim Hardin och Nick Drake. Gammal hederlig The Jam-energi blandat med traditionell folkrock och Terry Callier-doftande soul. Inledande ”Blink And You’ll Miss It” är ett klockrent möte mellan Stevie Winwood och Steve Marriott, efterföljande ”Paper Track” likaså. Kommande singeln "Come On, Let's Go" är The Jam för 2000-talet. Weller låter befriande uppkäftig igen och det är definitivt en av de bästa poplåtar han pennat ner de senaste 10 åren. Hitmakaren är tillbaka. Mannen som enbart under sin solokarriär haft 18 singlar på brittiska top 20, varav första singeln från "As is now", "From The Floorboards Up", är den senaste. Stompig brittisk R&B av bästa märke. Lika energirik som tio paket dextrosol.

De mjukare delarna av albumet, med låtar som ”Roll Along Summer” och ”Fly Little Bird” visar att samarbetet med Terry Callier på dennes ”Speak Your Peace” från 2002 gav mersmak. Det är Callier-doftande jazz och folksoul för hela slanten. ”I Wanna Make It Alright” är en reinkarnerad Tim Hardin. Varken mer eller mindre. Paul Weller har ända sedan tiden med The Jam varit lite av en nationalskald. Han har alltid slagit ett slag för brittisk popmusik och sina nästan övertydliga brittiska influenser. På ”As Is Now” är dessa influenser betydligt fler och mer vitt skilda. Det är inte bara Steve och Stevie längre. ”All on a misty morning” är nationalromantik, Fairport Convention, brittisk folkrock och progg. Strålande vackert och jag kan bara retirera och ge alla härliga proggare rätt. Barfotabarn är vi allihopa.

Avslutande "The Pebble And The Boy" är etthundra procent Nick Drake. Allt från melodin till texten till pianot till stråkarna bara osar Nick Drake. Vi vet alla att Weller är ett fan och att Robert Kirby plockades in för att arrangera stråkarna på Heliocentric, men aldrig har det varit så tydligt som här. En koppling till Style Councils sorgligt underskattade ”Confessions of a pop group ” finns också, och först nu blir det uppenbart för mig hur mycket Weller måste ha lyssnat på Nick Drake redan 1987.

Uttrycken och infallen är lika många som antalet låtar. Fjorton till antalet och totalbetyget hade blivit högre om ett par tre stycken strukits från den slutgiltiga produkten. Men trots allt kan jag inget annat än att klia mig förnöjt i skägget, sticka in ett grässtrå mellan tänderna och förnöjt lyfta på halmhatten åt barfota-modset Paul Weller.

Paul Weller
V2 Music

Spoon - Gimme Fiction

2005-06-25T16:20:00.000+02:00

[Merge/Matador, 2005] 9/10

Det är en tidig, men kylig, försommarkväll i en förort till Austin, Texas. En bra bit från den solbrända och colgate-grinande hillbilly-fasaden, har stadens mindre belevade samlats. Alla de som inte längre är accepterade i det republikanska amerika i allmänhet, och det ärkekonservativa Texas i synnerhet. De halta och de lytta. De som inte är övertygade om att ”öga för öga” är den enda vägen. De utslagna och sargade, men också de hoppfulla och de sökande. I mitten av denna cirkusföreställning sitter Britt Daniels och bankar fram välkomstsången The Beast And Dragon, Adored på sin ackustiska gitarr. Hoppet återvänder sakta till den löst sammahållna massan, ”Är det rocken som ska rädda oss?”

Texas, och hela USA för den delen, är idag en sörja av neokonservatism, Rupert Murdoch, övervikt, pedofilskandaler och rädsla. Rädsla för mexikanska immigranter, rädsla för muslimska extremister, rädsla för europeiska liberaler, rädsla för att vara annorlunda och en fundamental motvilja mot att gå framåt. Hellre två steg tillbaka än ett litet trevande ålande framåt. Här valde Britt och hans bandmedlemmer i Spoon att med nya fullängdaren Gimme Fiction ta rädslan vid hornen. Plocka in den i låtsnickrandet och låta den vara den kontemporära grund som hela albumet vilar på. Rädslan är ständigt närvarande. Hoppet likaså.

Om inledningen på albumet låter som en modern Berlinkabaret av Bowie-snitt blir det en bit in betydligt popigare. Inte sedan Ken Stringfellow valde att spela ihop sin pension tillsammans med REM istället för att skriva perfekt powerpop ihop med Jon Auer har världens alla Byrds-glasögonprydda popfans upplevt samma glädje som i Spoons Sister Jack. Lite drygt tre och en halv minuts kärleksförklaring till allt som är John Lennon, Chris Bell och Alex Chilton. Och Big Star är närvarande i fler spår. I Summon You är Gimme Fictions Magnum Opus. Som om Big Star återuppstått och bestämt sig för att visa hela jävla världen att de är det bästa popbandet genom tiderna. Över en smittande ackustisk gitarr och en helt självklar melodi sjunger Britt Daniel ”Remember the weight of the world, it’s a sound that we used to buy, on cassette and 45”. Vi får det återigen bekräftat att Britt och hans bandkompisar samlat Alex Chilton-singlar sedan barnsben och att Alex melankoli smittat av sig och burit mogen frukt. They Never Got You är ett ömt soulpopigt möte mellan Hall & Oates och John Lennon över ett samplat regnfall. Låt regnet skölja bort det gamla. Hoppet återvänder till de svältfödda själarna i Austin.

Precis som alla fantastiska rockalbum som någonsin spelats in handlar även Gimme Fiction om att stå utanför, att välja en annan väg. Enda skillnaden är att det idag är mer relevant än tidigare, och att vi är fler än någonsin som står på samma fläck.

Spoon
Merge Records
Matador

The Chap - Ham

2005-06-19T14:33:00.000+02:00

[Lo Recordings, 2005] 8/10

"Woop, Woop" heter spår nummer två på Londonkvarteten The Chaps andra fullängdare "Ham". "Garage Rock, Album Launch, Chart Success, Interviews, New York - Tokyo, Hotel Room, Loneliness, Suicide" repeteras om och om igen över ett lika förtjusande som sparsmakat elektronikabeat. Ambivalent i sin kommentar till populärmusiken av idag. Allt The Chap omfamnar och allt det de likt högutbildade punkrockare står emot, allt på en och samma gång.

Den här skivan är självklart brittisk på många sätt. Ett Kinks för 2000-talet, eller ett elektroniskt Blur för den delen. Hade The Who varit ett ungt hungrigt band från London och skrivit filmmusiken till Quadrophenia i år, hade det låtit precis så här. Det är hjärtskärande vackert, skitiga brittiska bakgårdar, galenskap och hopp om framtiden på en och samma gång. Aphex Twin, Massive Attack, Katie "Jordan" Price, Electrelane, Four Tet, pissregn, Talking Heads, Fairport Convention, tristess, Roxy Music, Robert Wyatt, New Labour, Sonic Youth, The Office, The Books, eftermiddagste med skorpor, plommonmarmelad och amfetamin.

Den pastellfärgade, men för det inte mindre brittiska, Union Jack som Blur flaggade högt med i mitten av nittiotalet, med mjölkbud, radhuslängor och badorter, omfamnar The Chap och blandar upp med en modern mix av terrorism, isolering, dokusåpor och desperation. Oemotståndligt skrämmande och ändå tryggt som en vaggvisa, allt på en och samma gång.

The Chap
Lo Recordings