"Woop, Woop" heter spår nummer två på Londonkvarteten The Chaps andra fullängdare "Ham". "Garage Rock, Album Launch, Chart Success, Interviews, New York - Tokyo, Hotel Room, Loneliness, Suicide" repeteras om och om igen över ett lika förtjusande som sparsmakat elektronikabeat. Ambivalent i sin kommentar till populärmusiken av idag. Allt The Chap omfamnar och allt det de likt högutbildade punkrockare står emot, allt på en och samma gång.
Den här skivan är självklart brittisk på många sätt. Ett Kinks för 2000-talet, eller ett elektroniskt Blur för den delen. Hade The Who varit ett ungt hungrigt band från London och skrivit filmmusiken till Quadrophenia i år, hade det låtit precis så här. Det är hjärtskärande vackert, skitiga brittiska bakgårdar, galenskap och hopp om framtiden på en och samma gång. Aphex Twin, Massive Attack, Katie "Jordan" Price, Electrelane, Four Tet, pissregn, Talking Heads, Fairport Convention, tristess, Roxy Music, Robert Wyatt, New Labour, Sonic Youth, The Office, The Books, eftermiddagste med skorpor, plommonmarmelad och amfetamin.
Den pastellfärgade, men för det inte mindre brittiska, Union Jack som Blur flaggade högt med i mitten av nittiotalet, med mjölkbud, radhuslängor och badorter, omfamnar The Chap och blandar upp med en modern mix av terrorism, isolering, dokusåpor och desperation. Oemotståndligt skrämmande och ändå tryggt som en vaggvisa, allt på en och samma gång.
The Chap
Lo Recordings
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar