Paul Weller har aldrig varit varken blödig eller sentimental. Det har varit uppåt och framåt som gällt i alla lägen. Är man ett mod så är man. Mitt under postpunkens övergång till new wave spelade Weller soul. Och när alla drog på sig Joe Bloggs och Charlatans var normen, spelade Style Council för sista gången på Royal Albert Hall. En gospelhouse-afton som ingen fattade. Joe Smooth:s ”Promised Land”. Uppåt och framåt. Sedan kom nittiotalet. Weller odlade skägg (well, i alla fall en liten stubb) låste in sig i en garderob tillsammans med sin Traffic-samling och inget blev längre som förr. Folkrocken var det nya svarta. Uppåt och framåt.
Efter några års kreativt stiltje som inneburit tre tveksamma soloalbum och ett coveralbum som vi till stora delar kan tala ganska tyst om, är kreatören och visionären Weller tillbaka. 47 år gammal är han återigen den ledstjärna brittisk popmusik behöver. Det är färdiglekt. Coldplay har haft sitt roliga.
Det är lika delar sena Small Faces, Traffic, Dr John, Tim Hardin och Nick Drake. Gammal hederlig The Jam-energi blandat med traditionell folkrock och Terry Callier-doftande soul. Inledande ”Blink And You’ll Miss It” är ett klockrent möte mellan Stevie Winwood och Steve Marriott, efterföljande ”Paper Track” likaså. Kommande singeln "Come On, Let's Go" är The Jam för 2000-talet. Weller låter befriande uppkäftig igen och det är definitivt en av de bästa poplåtar han pennat ner de senaste 10 åren. Hitmakaren är tillbaka. Mannen som enbart under sin solokarriär haft 18 singlar på brittiska top 20, varav första singeln från "As is now", "From The Floorboards Up", är den senaste. Stompig brittisk R&B av bästa märke. Lika energirik som tio paket dextrosol.
De mjukare delarna av albumet, med låtar som ”Roll Along Summer” och ”Fly Little Bird” visar att samarbetet med Terry Callier på dennes ”Speak Your Peace” från 2002 gav mersmak. Det är Callier-doftande jazz och folksoul för hela slanten. ”I Wanna Make It Alright” är en reinkarnerad Tim Hardin. Varken mer eller mindre. Paul Weller har ända sedan tiden med The Jam varit lite av en nationalskald. Han har alltid slagit ett slag för brittisk popmusik och sina nästan övertydliga brittiska influenser. På ”As Is Now” är dessa influenser betydligt fler och mer vitt skilda. Det är inte bara Steve och Stevie längre. ”All on a misty morning” är nationalromantik, Fairport Convention, brittisk folkrock och progg. Strålande vackert och jag kan bara retirera och ge alla härliga proggare rätt. Barfotabarn är vi allihopa.
Avslutande "The Pebble And The Boy" är etthundra procent Nick Drake. Allt från melodin till texten till pianot till stråkarna bara osar Nick Drake. Vi vet alla att Weller är ett fan och att Robert Kirby plockades in för att arrangera stråkarna på Heliocentric, men aldrig har det varit så tydligt som här. En koppling till Style Councils sorgligt underskattade ”Confessions of a pop group ” finns också, och först nu blir det uppenbart för mig hur mycket Weller måste ha lyssnat på Nick Drake redan 1987.
Uttrycken och infallen är lika många som antalet låtar. Fjorton till antalet och totalbetyget hade blivit högre om ett par tre stycken strukits från den slutgiltiga produkten. Men trots allt kan jag inget annat än att klia mig förnöjt i skägget, sticka in ett grässtrå mellan tänderna och förnöjt lyfta på halmhatten åt barfota-modset Paul Weller.
Paul Weller
V2 Music
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar