Vini Reillys kropp är utmärglat mager. Han lider sedan mer än halva livet av svåra ätstörningar och depressioner som inte bara fått honom att under en tid ställa in allt turnerande utan också tagit ut sin rätt på hans snart femtiofyraåriga kropp. Det enda som är stort på Vinis kroppsliga konstruktion är frisyren.
Alla som sett den kanske finaste skildringen av popmusikens betydelse som någonsin spelats in, Michael Winterbottoms fantastiska 24hr Party People, kommer kanske ihåg Vini som den där snälla, Coca Cola-drickande killen som ingen brydde sig om. Den där snälla, Coca Cola-drickande killen som klädde sig i uppvikta jeans, seglarränder och seglarskor två decennier innan halva Göteborg. Killen som inte drog en ena manc till the Haçienda medan den redan då lönnfete och kanske inte cola-drickande men väl kola-sniffande Shaun Ryder fyllde huset.
Vinis mer eller mindre solodrivna projekt The Durutti Column (en medveten felstavning av den spanska anarkistiska motståndsgruppen ”Durruti Column”, verksamma under spanska inbördeskriget) har resulterat i ett och ett halvt dussin album som alla är väl värda att kolla upp, där topparna ligger någonstans i början, mitten och slutet. Martin Hannett-producerade debuten ”The Return of the Durutti Column” från 1979 gick mot strömmen inte bara genom att originalomslaget var klätt i sandpapper för att jävlas med övriga skivor i skivbacken utan också i sin mjuka och instrumentala framtoning mitt under brinnande new wave. 1990 släppte Vini sitt sista album på den första upplagan av Factory Records, den till skillnad från debuten tidstypiska och därför dansorienterade ”Obey The Time”. Mer om den senare i veckan. Till skillnad från tidigare nämnde fetknoppen Shaun Ryder har spinkige Vini kanske släppt sina allra bästa skivor den här sidan av millenieskiftet där den helt omöjligt vackra ”Someone Else’s Party” från 2003 och fjolårets ”Keep Breathing” är två av topparna.
The Durutti Columns musik känns ofta lika ensam och isolerad som någonsin Vinis själ. Lika tom på muskler och testosteron som någonsin hans gängliga kropp. Den ödsliga och lika oändligt välspelade som oändligt vackra gitarren är fundamentet som de melankoliska melodierna vilar på, vilket dagens låt är ett gott exempel på. ”Otis” från 1989 års ”Vini Reilly” kretsar kring just gitarren och en loopad Otis Redding-sampling. Vini och Otis, två killar med pain in their hearts. Vackert så.
The Durutti Column – Otis [Från 'Vini Reilly', Factory Records, 1989]
Officiella hemsidan
Vinis myspace
Cerysmatic Factory om DC
Köp skivorna här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar